Kassen gjord av återvunnen plast kommer från tidigt 1990-tal

En ny lag började gälla den 1 juni i år som innebär att alla butiker måste informera sina kunder om vilken miljöpåverkan deras bärkassar har. För mer än 50 år sedan kom de första plastpåsarna ut i dagligvaruhandeln. Bärkassarna har sedan dess gjort ett segertåg genom Sverige och världen. Inte många känner till att KF ägde fabriken där påsen uppfanns. Det som en gång började och uppfattades som en praktisk, billig och enkel förbrukningsvara har idag blivit en världsomspännande miljöbov som belastar land och hav. Idag gör vi allt vi kan för att minska användningen av plastpåsar. Frågan för dagen är, har plastpåsen en framtid?

Plastpåsen uppfanns på Celloplast AB i Norrköping 1965
Den vanliga plastpåsen som vi idag tar för given har bara dryga femtio år på nacken. Innan plastpåsen gjorde sitt segertåg genom Sverige och världen var det papperspåsar med och utan handtag som gällde. Plastpåsen uppfanns av det KF ägda företaget Celloplast AB i Norrköping – ombildat med nytt namn 1951 – startade redan 1935 med namnet AB Nordisk Silkescellulosa. En annan av deras riktigt stora försäljningssuccéer var Wettex-duken av uppfinnaren Curt Lindquist.

Sveriges kanske mest spridda uppfinning i världen. Konstruktionsritning Källa: Lennart Lilliejorns historik över Celloplast, 2004

1965 fick man patent på en stark plastpåse med handtag avsedd för dagligvaruhandeln men redan 1961 var produktionen igång. Försäljningen av påsar gick lite trögt i början innan folk insåg dess förträfflighet. Systembolaget och Konsum tog till sig den nya Teno-kassen och marknaden i övrigt följde efter.

Som uppfinnare brukar Sten Gustaf Thulin namnges eftersom det var hans namn som stod på patentansökan. Men av någon underlig anledning lät den riktiga uppfinnaren Curt Lindquist, VD på Celloplast AB, Sten Thulin stå i förgrunden. Sven-Erik Lövefors har vittnat om hur det gick till när den starka bärkassen kom till. Tillsammans med Curt Lindquist befann de sig i Curts gillestuga där de klippte till plasten med sax och svetsade samman bitarna med strykjärn. ” – Det fanns ingen strategi bakom arbetet , ingen utvecklingsfas. Allt var tillfälligheter.” (http://www.nt.se/nyheter/norrkoping/50-ar-sedan-plastpasen-uppfanns-11150239.aspx av Börje Gavér)

De första åren på 1970-talet producerades årligen 760 miljoner påsar vilket kan jämföras med dagens förbrukning på ca. 1,3 miljarder plastkassar och 57 miljoner papperskassar om året. Celloplast expanderade med tillverkning i Europa och i USA och hade fram till 1977 en monopolställning innan amerikanska intressen i form av oljebolaget Mobil lyckades häva patentet. KF sålde i slutet av 1980-talet Teno AB och bärkassetillverkningen till Freudenberg.

Sander Johansson på Konsumentföreningens Stockholms påsar för Gröna Konsum som kom 1989

Från köp slit och släng till miljökrav
På 1960- och 1970-talen sprängde plast som material gamla barriärer. När Lena Larsson på 1960-talet myntade begreppet “köp slit och släng” banade det väg för nya principer med engångsartiklar och förbrukningsvaror. Plast blev en del av vardagen och tillverkning av plastflaskor, bestick, muggar och plastpåsar var billigt. Den massproducerade plasten skapade enorma sopberg. Plastens initiala förträfflighet ifrågasattes alltmer i spåren av natur- och miljöförstöring.

Coops plastkassar har hög hållbarhetsfaktor
Långt innan den nya lagen kom i juni 2017 har Coop arbetat proaktivt med att ta fram alternativa påsar bl.a. gjorda med bas från stärkelse – sockerrör – samt returplast, för att komma bort från oljebaserad råolja. Sedan den nya lagen trädde ikraft har det kommit en mängd positiva signaler om hur förbrukningen av plastkassar kraftigt minskat. Svensk Handel uppger den 23 augusti i år att så mycket som upp till 70% minskning har noterats i klädhandeln. I dagligvaruhandeln är förändringen inte lika dramatisk där t.ex. Coop uppger att man sålt 5% färre plastkassar.

I KF:s bibliotek och arkiv finns tusentals plast- och papperspåsar från hela Sverige. De flesta daterade från tidigt 1980-tal fram till nutid.

Hur dålig är plastkassen för miljön?
Konsumentföreningen Stockholm ställde sig frågan “Vilken bärkasse är minst dålig för miljön?”. Svaret på frågan presenterade de i en rapport med samma namn som kom ut i januari 2016. Rapporten tittade på vilka bärkassar som är bäst ur miljösynpunkt och vilka faktorer som påverkar. Det visar sig att alla kassar har för- och nackdelar. Klart är att materialet spelar roll men också hur många gånger en kasse återanvänds när man tittar på miljöbelastningen. Likaså om bärkassarna återvinns när de är färdiganvända.

Konsumentföreningen Stockholm förvandlade det offentliga rummet till en konstvisning 1985, med en serie konstbilder på sina påsar.

Plastkassen i livsmedelsbutiken
De vanligaste plastkassarna, de som Coop säljer, i livsmedelsbutikerna är den förnybara av sockerrör och den av återvunnen plast. De kan återvinnas i förpackningsinsamlingen eller användas som soppåsar och bli bränsle i värmeverk. Därför betraktas de som förhållandevis hållbara.

 

Återanvänd – återvinn!
Många tror att bomulls-/tygkassen är ett starkt miljöalternativ till plastpåsen men då glömmer de hur resurskrävande den är att producera. Bomullskassen behöver återanvändas 130-400 gånger för att komma i nivå med den miljöpåverkan som sockerrörs-plastkassen ger upphov till.
Alla kassar, oavsett material, utgör en belastning för miljön. För att minska belastningen på miljön ska man oavsett material i kassen återanvända kassarna om och om igen. Och som god konsument ska man slutligen återvinna eller förbränna sina påsar. Enklast är förstås att bara göra som vanligt och fortsätta att använda kassarna för sina hushållssopor. Plastkassen verkar som det ser ut ha en framtid om än i något begränsad skala. Dagens lösen är återanvänd – återvinn!

Michael Hagström, företagsbibliotekarie

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *