2012 – kooperationens och Strindbergs år
FN gjorde 2012 till Kooperationens år vilket uppmärksammades på många platser i hela världen. I Sverige sammanföll “kooperations-året” med firandet av 100 års-minnet av August Strindbergs bortgång 1912. Jan Olsson, mångårig kooperatör och författare, kunde i en längre artikel samma år visa att Strindberg under en period av sitt liv var en sann kooperationsvän. Den här texten är en sammanfattning av Jan Olssons artikel. (“Strindberg – en kooperatör”, 16 april 2013)

Strindberg – okänd som vän av kooperation

I den självbiografiska romanen Tjänstekvinnans son, beskriver August Strindberg sin socialistiska idealstat för den tvivlande vännen Verner von Heidenstam. Strindberg menar att arbetarna kan bli ekonomiskt oberoende genom att samverka i kooperativa föreningar.

I Sven-Gustaf Edqvists avhandling ”Samhällets fiende – En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son” framkommer Strindbergs samhällssyn fram till 1886. Tidens kooperativa begrepp – association, kooperativ arbetarförening, produktionsförening, konsumtionsförening – dyker upp här och var i författarskapet.

I Lilla katekesen för underklassen finns ett avsnitt om kooperationens nytta för att motverka kapitalets förtryck så att arbetarna kan ta makten. Genom konsumtionsföreningar, som minska hans utgifter, och genom arbetarbanker, som försträcka lån” kan arbetarna få kapital när de strejkar.

Utopister inspirerade – Läst så jag är yr!
Sven-Gustav Edqvist beskriver Strindberg som fredlig anarkist, en slags ”reformistisk utopist. Exilen i Frankrike och Schweiz från 1883 till 1886 påverkade hans samhällsuppfattning. Han influeras och tar till sig idéer från många socialistiska utopister så till den grad att han i brev till Albert Bonnier den 29 januari 1885 skriver: – ”Läst socialism så jag är yr! Han läste bl.a. Cabet, Fourier, Baboeuf, Saint-Simon, Proudhon och Owen. Tänkare som haft betydelse för den kooperativa teorin, praktiken och utvecklingen. Vid 1800-talets mitt fanns en samsyn ifråga om kooperationens möjligheter, mellan socialister och liberaler i Sverige. Man såg kooperationen som en samhällsomvälvande kraft med lösningen på den sociala frågan, fattigdomsproblematiken. Därför har Strindbergs författarskap kooperativa inslag som handlar om människors företagande på lokal nivå.

Strindberg intresserade sig för Fouriers idealsamhälle med falangstären, ett arbetarstyrt samhälle, som svarade för arbetarnas och deras familjers behov av arbete, bostad, varor, utbildning och rekreation. Det liknade Robert Owens förverkligade utopi utanför Glasgow, New Lanark. Owen, som i Storbritannien betraktas som kooperationens fader, fokuserade på arbetarnas välbefinnande och förespråkade självstyre men var i grunden patriarkalisk och kvarstod som ägare till sin textilfabrik.

Gemensamt för utopisterna och anarkisterna var att de förespråkade självstyrelse för relativt små persongrupper inom lokalt avgränsade områden. Strindberg lyfte gärna fram John Stuart Mill eftersom han ville minska statens roll. Kanske såg Strindberg också att Mill pekade på det kooperativa företagets ekonomiska och moraliska nytta.

I Pierre-Joseph Proudhons första bok finns hans kända uttalande; ”Egendom är stöld”. Han är först med att kalla sig anarkist med en antiauktoritär hållning. Han såg kooperativ organisation som moraliskt överlägsen. Egendom ska styras gemensamt av arbetare och producenter i självorganisation, bestående av federalism och decentralisering i det nya samhället. Proudhon såg ingen konflikt i individuellt ägande parallellt med ett kollektivt ägande. Han dog 1865 men hans idéer överlevde och tillämpades när Pariskommunens ekonomiska liv organiserades i kooperativa produktionsföreningar.

Strindbergs anarkistiska reformism var en kooperativ modell
Jag är inte ”individen mot samhället” jag är endast individen mot det nuvarande samhället. Jag är tvärtom individen för samhället, för det kommande samhället.” Så sammanfattade Strindberg sin anarkistiska reformism, enligt Sven-Gustav Edqvist.

Strindberg ville riva det gamla och bygga upp ett frihetligt samhälle underifrån. Människorna skulle sluta sig samman och besluta demokratiskt om sina angelägenheter. Tanken att associera sig i kooperativ och i kommuner blev central. Vilket han utvecklar i Likt och olikt i uppsatserna ”Om det allmänna missnöjet” och ”Nationalitet och svenskhet. Strindbergs nya samhälle ska grundas på självhjälp – tron på den egna kraften och de mångas styrka – självstyrelse och hushållning med naturresurser där kooperationen har en given plats.

Strindberg ville se sina politiska teorier praktiskt förverkligade vilket gjorde att han pekade på förverkligade utopier och praktiska lösningar som kunde förvandla samhället. Schweiz blev en förebild där medborgarnas självstyre skapade välfärd. Men också den anarkistiskt inspirerade Pariskommunen och ett antal kooperativa experiment med ursprung hos utopiska socialister fann hans gillande.

Strindberg menade att: “Genom anslutning av allas enskilda intressen i association kommer det enskilda intresset att tillgodoses mer än förut och därmed allas. (Ur förordet till ”Utopier i verkligheten”) På så sätt uppnår vi det ”välförstådda intresset”, Vilket är en idé som vi idag skulle likställa med samhällsintresset.

Också dagens kooperation handlar om att utifrån individuella behov skapa ett företagande som förenar medlems- och samhällsnytta, om gemensamt ägande och lokalt förankrade företag i konkurrens med andra på marknaden, för att bryta monopol, för att skapa jobb och lösa allehanda behov. Kooperation grundar sig på samarbete mellan människor och samarbete mellan företag. Kooperativa företag är demokratiska och styrs av medlemmarna– en medlem, en röst med långsiktiga mål där medlemmarnas intressen kommer först. Uppkomna vinster återinvesteras och/eller delas ut till medlemmarna.

Charles Fourier – fransk socialistisk utopist, känd för sina falangstärer

Familistären i Guise – det arbetarstyrda samhället
Den nordfranska staden Guise skildras i novellen ”Nybyggnad” i Utopier i verkligheten. Familistären i Guise är spännande ur kooperativ synvinkel, då det är ett historiskt minnesmärke över fransk kooperation som har spelat en viktig roll i den internationella kooperativa debatten.

Strindberg besökte hösten 1885 Guise för att själv se det omtalade arbetarägda samhällskooperativet med sina 1400 medarbetare och 1300 boende i kooperativets bostäder. Familistären grundades 1859 av Jean Baptiste André Godin som investerade den privata förmögenhet han tjänat ihop på spisar och kaminer. Hans idé var att skapa en balans mellan arbete och kapital vilket innebar att arbetarna skulle få del i vinsten. Från 1880 organiseras verksamheten som ett kooperativt företag: L’Association coopérative du Capital et du Travail (Kooperativ kapital- och arbetsförening). Form och namn är viktiga för att visa som Strindberg skriver: ”Där kapital och arbete knutit sitt äkta förbund”. Kapitalet behövs men det är arbetarna som äger och bestämmer över dess användning.

Arbetarna ägde fastigheter och fabriker. Besluten togs av arbetare som arbetat minst 5 år i företaget vilket även idag är en ordning och begränsning av ägandet som gäller i många arbetskooperativ.

Hjärtat i Godins skapelse var gjuteriet och emaljverkstaden vilket var den produktion som skapade de grundläggande ekonomiska förutsättningarna. I ”socialpalatset” var boendet kollektivt med storkök, gemensamma matsalar, daghem och skola. På området fanns en kooperativ butik, teater, simbassäng, trädgård och odlingslotter. För social trygghet svarade en sjuk- och pensionskassa och för de sämst ställda fanns en särskild nödhjälpskassa.

Strindbergs entusiasm
Redan innan sitt besök i Guise skrev Strindberg om det i novellen ”Nybyggnad” i Utopier i verkligheten. Han prenumererade på familistärens tidning Le Devoir. Strindberg skrev om familistären i ett för den europeiska arbetarrörelsen kritiskt ögonblick. Förhoppningarna om det framtida socialistiska samhället hade tonats ner. Utopierna hade svårt att hävda sig. Arbetaruppror hade slagits ner. Lagstiftningen inskränkte arbetarnas fri- och rättigheter. Arbetarrörelsen splittrade sig i olika riktningar och blev marxistisk, anarkistisk, reformistisk, kristen eller liberal.
Strindberg såg att tvivlen på den socialistiska modellen kunde undanröjas om man visade fram positiva experiment ur ”en naken verklighet” i stället ”för att fara med utopier och fantasterier”. Han ansåg det som ”en plikt att för en gångs skull uppsöka några av de redan realiserade utopierna. (Resebrev från August Strindberg”. s 219-37 i Kvarstadsresan)

Strindbergs entusiasm för familistären i Guise framgår i flera av hans brev från 1885. ”Familistären är kolossal” skrev han till Werner von Heidenstam. Till Albert Bonnier skrev han ”Utopin Godin är ingen utopi utan finns i Frankrike på angiven ort!”. Och till Edvard Brandes: ”Du vet väl att Familistèren i Guise existerar”.

Lönerna i familistären låg något över det franska genomsnittet. Till lönen kom också för de allra flesta arbetarna utdelning av kapital. Dessutom fanns flera andra generella förmåner som kunde hänföras till den kooperativa organisationen. Hyran för en lägenhet med två rum uppgick till ungefär 10 procent av lönen. I den kooperativa butiken kunde man handla sina varor till lägre priser, de sociala försäkringskassorna täckte alla och barnen kunde gå i skola.

Strindberg såg i Guise embryot till ett nytt samhälle, en realiserad socialistisk utopi grundad på gemensamt ägande, social rättvisa, individuell frihet och jämställdhet mellan könen. Efter besöket skrev han fyra resebrev till danska Politiken. Det var hans vän, Edvard Brandes tidningens grundare, som tog in dem och finansierade resan.

Hur gick det med Strindbergs utopi?
Familistären var en vallfartsort för tidens kooperatörer. Den var det under lång tid. När Internationella Kooperativa Alliansen (IKA) 1937 höll sin kongress i Paris besökte delegaterna Guise. Som kooperativ överlevde företaget fram till 1968. Som mest år 1929 fanns 2200 medarbetare. I dag är det endast ett historiskt minnesmärke över fransk kooperation.

Familistären blev en viktig symbol för arbetskooperation och användes som exempel för att den skulle få samma status som konsumentkooperationen. Man ville att de arbetarägda produktionsföreningarna skulle likställas med de av konsumenterna ägda konsumentföreningarna. Men så blev det inte. Vid den Internationella Kooperativa Alliansens första kongress år 1896 dominerade konsumentkooperationen. Vid kongressen år 1904 tog IKA definitivt ställning för konsumentkooperationen. Man stängde dörren för arbetarnas, hantverkarnas och böndernas produktionsföreningar. Man kan säga att det för oss svenskar mera kända konsumentkooperativa Rochdale, segrade över det arbetskooperativa Guise. Konsumentkooperationen blev en slags tredje gren inom arbetarrörelsen, vid sidan om den politiska och fackliga.

Den svenska kooperationen, som 1899 bildat KF (Kooperativa Förbundet) följde inte helt IKAs påbud. KF var öppet för arbetskooperativ fram till 1914. KFs två första sekreterare Halfred von Koch och Martin Sundell argumenterade för produktionskooperativen inom ramen för ett sammanhållet kooperativt samhällssystem under organisationens första år. Men också inom KF var åsikterna delade.

Kanske fanns Strindbergs utopiska tankar med när G.H von Koch tog initiativ till att bilda KF och deltog vid de internationella kongresserna. Han kände väl till familistären och lät KF 1905 publicera en skrift om familistären i Guise, författad av von Kochs hustru, Carola Sahl von Koch ”Familistären i Guise : Ett storindustriellt kooperativt företag”.

KF tog efterhand alltmer avstånd från arbetskooperationen. Den nye sekreteraren, Anders Örne från det socialdemokratiska partiet, beskrev arbetskooperationen som ”småborgerlig” precis som Marx. Han menade att medan konsumentkooperation tillvaratar samhällsintresset är arbetskooperation enbart ett särintresse. Alla människor är konsumenter och produktionen skulle bara ske i konsumentkooperationens regi.

Socialdemokraterna var ambivalenta till kooperationen
Socialdemokratin hade en ambivalent hållning till kooperationen. Branting sa 1891 i en ledare i Arbetet att den var liberal och kapitalistisk och inte kunde lösa den sociala frågan.

Socialdemokraternas tvivel förstärktes av att KF bildades av många arbetarliberaler och stöddes av anarkister. Den grundläggande skiljelinjen inom den socialistiska arbetarrörelsen gick mellan de som förordade en centralisering och statssocialism och de som förordade ett kooperativt samhällssystem med decentralisering och självansvar.

Trots skepsis antog socialdemokratin vid 1907 års kongress ett program som dels gav stöd till konsumentkooperationen dels förordade kooperativa lösningar för småbrukare och lantarbetare. Anledningen var att kooperationen tillät drift i större skala, vilket ledde till att man kunde producera och distribuera varor mera rationellt. Genom beslutet hoppades man på politiskt stöd från bönder och ekonomiskt stöd från konsumentkooperationen. Arbetskooperationen var bortglömd.

Under denna tid söker sig Strindberg tillbaka till sina radikala rötter från 80-talet. Den anarkistiska reformismen uttryckt i kooperativa termer finnas inte längre kvar. Däremot har han kvar en decentraliserad och antistatlig samhällssyn.

Det som idag lever kvar av Strindbergs utopier är familistärens kollektiva boendeform. Den har flera gånger använts som en förebild i den svenska bostadsdebatten och bostadskooperationen har uppmanats att använda sig av den. Ett exempel är Dick Urban Västbro ”Kollektivhusens historia” (www.kollektivhus.nu). Det finns också exempel på bostadsrättsföreningar som när de bildades till och med hänvisade till Strindberg som med Lärarinnehemmet i Bromma. Men det gjorde man inte när det kooperativa Författarförlaget grundades, trots att motivet var detsamma som Strindbergs, nämligen att skapa ett eget författarägt alternativ till de traditionella bokförlagen.

Kooperationen och kooperativa tankar finns kvar, men att Strindberg en gång var en stor anhängare av kooperation minns ingen längre.

Michael Hagström/ företagsbibliotekarie

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *