1979 kom boken ”Den kultiverade människan” som handlar om hur det gick till när människan tog klivet från bondesamhälle till industrisamhälle. Det krävdes mänsklig kultivering och förfining. I likhet med b
onsaiträdet behöver människan ständigt ansas och kultiveras för att uppnå ett högre tillstånd. Vid sidan av ”Kultiverade människor” hör man ibland också talas om andra människotyper som ex. ”Homo economicus” – den ekonomiska människan, en ekonomiskt sinnad individ. I analogi med detta påstår jag att det också funnits en ”Homo kooperativus” – den kooperativa människan. Frågan är hur denna människa ska beskrivas? Vilka är de utmärkande dragen? Och kanske det mest spännande att fundera på, finns sådana människor idag?
Kooperation från vaggan till graven
I kooperationen talar vi ibland lite skämtsamt om att det funnits människor som levt hela sina liv i ett kooperativt hägn. Liv som bokstavligen gått från vaggan till graven inom kooperationen, där man passerat genom alla kundägda företag. Man har bott i HSB (bildat 1924), haft barn på HSB:s daghem, handlat i KFs (1899) Konsum, varit försäkrad i Folksam (1946), tankat bilen på OK (1945), rest med Reso (1937) och när man dött har Fonus (1945) hjälpt till med begravningen, det som i folkmun ibland fått heta ”dö-konsum”. Detta är en tidsbild och beskrivning som jag tror varit giltig mellan 1940- och 70-talet. Och det handlar om företag som haft och fortfarande har, med undantag för Reso, framskjutna positioner i sina respektive sektorer.
Det kooperativa livet var lättare att anamma om orten hade alla dessa företag. Gustavsberg, där porslinsfabriken låg, var ett sådant kooperativt idealsamhälle. Där fanns allt och chansen var stor att man dessutom var anställd på något av ortens kooperativa företag. Andra orter där KF haft tillverkningsindustri är Gislaved, Karlshamn, Örebro och Norrköping.
Klubbar och föreningar organiserade fritiden
KF har på flera sätt understött livet i det kooperativa hägnet genom att stödja anställdas allehanda föreningar och klubbar. KF var fram till slutet av 1970-talet Skandinaviens största arbetsgivare med i runda slängar 70-80.000 anställda. I detta hägn fanns naturligtvis massor med aktiviteter för anställda. En av dessa var ”Kooperativa personal alliansen” (KPA) som organiserade anställdas fritid med fest, sport, utflykter, tävlingar och mycket mer. Kooperativa ledares förbund (KLF) var en annan rikstäckande förening som hade fokus på kooperationens ledare och chefer. Pensionärsföreningar, schackklubbar, bowlingklubbar, konstklubbar och mycket mer har funnits. Sist men inte minst måste den rikstäckande kooperativa kvinnogillesrörelsen nämnas som haft stor betydelse för Konsum som rörelse.
Återbäring den kooperativa människans årliga höjdpunkt
En av de mest omtalade sysslorna som ständigt återkommer i vittnesmål om Konsums betydelse för vardagsmänniskans liv är kvittosamlandet. Att samla och att räkna kvitton har varit en central familjeangelägenhet. En årligt återkommande spänningshöjare och mätare på hur trogen man varit sin kooperativa affär. När det gäller denna typ av tillitsskapande aktiviteter var kooperationen länge ensamma och unika med att skapa starka band till sina medlemmar. Detta trots att nivån på återbäringen skiftat åtskilligt från år till år och mellan olika föreningar.
Mission fulfilled
Lars Ag, en spännande debattör och kooperatör, frågade sig i slutet av 90-talet – är konsumentkooperationens ”mission fullfilled”? Är uppdraget slutfört? Det han påstod var att KF hade uträttat sitt värv, fått ordning på en icke fungerande marknad. Då behövdes inte längre KF, i alla fall inte för sin ursprungliga uppgift. Han menade att ingen längre gick hungrig, kvalitén på maten hade förbättrats och priset på varorna hade sjunkit genom sund konkurrens. Konsumentintresset tog nu samhället hand om, så vad skulle KFs uppgift vara? Faktum är att ett mer djuplodande svar på den frågan sedan dess hängt i luften och saknar ett givet bra svar. Det som trots allt hela tiden varit prioriterat är fokus på att skapa medlemsnytta och att satsa på frågor om ekologi och miljö. När luften på 80-90-talet lite gick ur en vilsen konsumentkooperation markerar det också slutet för den kooperativa människan såsom hon beskrivs här.
Den kooperativa människan version 2.0
Vi varken kan eller vill blåsa liv i den tidiga kooperativa människan. Det var en kooperationsvän som ofta ärvt sitt engagemang och fått ideologin med modersmjölken. Idag är det annorlunda, en ny tid, en ny samhällsordning som kräver nytänkande. En version 2.0 behövs. Om marknaden förr kännetecknades av trohet så kan vi idag teckna dess motsats. En marknad där det enda vi kan vara säkra på är att ingen är trogen. Men bilden håller inte riktigt ihop eftersom vi vet att många, speciellt unga, attraheras av kooperativa idéer som handlar om att äga gemensamt och få möjlighet att påverka och utveckla det gemensamma. Så varför vill inte fler bli kooperationsvänner idag? Jag har inga givna svar på det men är säker på att det bland medlemmar och anställda finns massor med idéer och förslag.
Jag tror att den kooperativa människan finns också idag. Om vi definierar hennes karaktärsdrag kommer vi också upptäcka henne. Ännu tror jag att livets många behov kan tillgodoses inom ramen för kooperativt ideologiskt präglade affärsidéer. Jag hoppas att vi fortsätter ha förmågan att drömma om utopier samtidigt som vi pragmatiskt står stadigt i den vardagliga myllan och skapar värde för våra medlemmar. När vi nu igen tar sats mot nya visioner och löser nya behov behöver vi den nya kooperativa människan.
Michael Hagström, företagsbibliotekarie