Säckar med återbärings-kvitton från 1930-talet.
Återbäring är en unik kooperativ företeelse och handlar om principen om överskottsfördelning till medlemmar i en förening. I sin renaste form handlar det om en prispolitik där varornas pris bestäms utifrån ett marknadspris, alltså inte en på förhand kalkylerad kostnad. Suveräna konsumentföreningar beslutar själva kring frågan om återbäring. Det är inte ett rabattsystem och det kallas dividend på engelska. Återbäring kan inte likställas med aktieutdelning som är skattepliktig. Ofta har återbäringen hamnat på medlemmens ”Insatskonto” för att reglera medlemmens insats i efterhand gentemot föreningen. Normalt har medlemmens resterande återbäring hamnat på ”Medlemskontot” där också en viss sparränta tillkommit. Återbäringen har därför haft en betydande roll för kooperationens möjlighet till kapitalbildning.
Viktiga nedslag i återbäringens historia
1800-talet
Vävarna i Brittiska Rochdale startade 1844 en kooperativ butiksverksamhet som blev mycket framgångsrik. Deras modell och principer har kopierats runt om i hela världen. En av de ledande principerna för deras arbete var idén om återbäring. De kunde redan efter första kvartalet en bit in på 1845 dela ut återbäring enligt principen att överskottet/vinsten fördelades ut till medlemmarna/ägarna i förhållande till storleken på gjorda inköp. I Sverige tog vi tidigt till oss Rochdale-vävarnas modell vilket är förklaringen till att vi senare får en framgångsrik svensk konsumentkooperation.
Trollhättans Arbetares Konsumtionsförening torde vara det första svenska exemplet på en förening som redan från starten 1867 hade med återbäringen som princip. Under de första 20-30 åren varierade återbäringen mellan 2-10 %. Återbäringen gavs inte som kontanta medel utan som varor i butiken. Konsumtionsföreningen i Ramsnäs tillämpade 1868 en liknande återbäring men utdelningen där var betalning på ny aktie, alltså varken varor eller kontanta medel.
En av fördelarna med KF när det bildades 1899 var att man kunde utforma enhetliga stadgar och regler för alla medlemsföreningar. I de första mönsterstadgarna från 1907 talas det inte om ”överskott” utan om ”uppkommen vinst” som skulle fördelas efter var och ens köp.
Första halvan av 1900-talet
1909 bildade KF en Soliditetsavdelning med Albin Johansson som chef. En viktig uppgift var att hålla uppe livsgnistan i föreningarna och avstyra konkurser. Föreningar i konkurs gick stick i stäv med principen om återbäring. När kontokuranten kom 1919 kunde man enkelt och tydligt få en bild av den samlade ”över”-likviditeten, vilket var en viktig kunskap för bedömning och beslut kring återbäringsnivåer. Fram till 1920-talet kunde återbäringen vara så hög som 10-20% beroende på överskottets storlek. Återbäringen hade en nästan direkt koppling till resultatet.
När svensk konsumentkooperation på 1920-talet började bli ekonomiskt stabil sattes normen till 3 % återbäring. Att det blev 3% har sin förklaring i att SHF (Svenska Hushållsföreningen) bildades 1923. Det var en stödförening till för sargade och blödande föreningar som hjälpte till att rekonstruera och få problemföreningar på fötter igen. En föreningarnas ”sjukstuga” om man så vill. De flesta föreningar som gick igenom behandlingen med lyckat resultat lämnade senare SHF. Föreningar som anslöt sig till SHF garanterades en återbäring på 3 % oavsett det ekonomiska resultatet i den enskilda föreningen. SHF lyckades med detta eftersom man drev alla föreningar gemensamt, som en enhet och totalt lyckades skapa ett överskott. Denna ansats på 3% blev sedan norm för alla andra föreningar och kom att leva med fram till början av 1970-talet.
Enskild handel anammade också nivå i sitt rabattsystem i ett försök att konkurrera med oss. Medlemmar och kunder hade ibland svårt att se skillnaden mellan oss och konkurrenterna, mellan kooperativ återbäring och handlarnas rabatt. I båda fallen samlade man kvitton vid årets slut som gav 3 % tillbaka. I mitten av 1950-talet upphörde den enskilda handeln med sitt rabattsystem.
1950-60-tal
Olika föreningar har gett olika återbäring, allt beroende på resultat och förmåga att alstra överskott. På 1950- och 1960-talet kunde starka och framgångsrika föreningar ge högre återbäring ibland upp till 5-6%, medan mindre och svagare föreningar hade problem att klara normnivån på 3%. KF ”hjälpte” många föreningar att klara 3% gränsen. Men krismedvetandet växte i takt med att problemen tilltog och växte. Många började ana kommande förändringar i återbäringssystemet. Det talades om rörliga procentnivåer. Den svenska återbäringsprincipen skilde sig från ex. den danska som var utformad som ett rabattsystem där nivåerna bestämdes på förhand. I Sverige bestämdes nivåerna först efteråt när man sett hur stort överskottet blivit.
1960-70-tal
På 1970-talet stöter återbäringsprincipen på kritik och problem. Det ekonomiska klimatet blev hårdare och konkurrensen, marginalerna för kapitalkonsolidering och överskott/vinst sjönk hela tiden, speciellt inom handelsområdet. Detta gjorde att det blev svårare att leverera återbäring till medlemmarna. Prisstopp och återbäringsstopp var en realitet på många ställen. Återbäringsnivåerna sjönk ned mot 0 % för varje år som gick. Vi gick från i snitt 3% 1970 till 0.7 % 1979. I ett försök att blidka medlemskretsen och hålla liv i återbäringsprincipen genomfördes kampanjen ”Räkna med återbäring” i annonser och på affischer. Man såg tydligt att det fanns en direkt korrelation mellan ökad medlemsanslutning och ökad procentuell nivå i återbäringen. Den allvarliga trenden man såg var att korrelationen också verkade åt andra hållet d.v.s. med en minskad återbäringsnivå följde en minskad medlemstillströmning. Medlemmarnas tilltro och lojalitet avtog i takt med sjunkande återbäringsnivåer. En väl fungerande och hög återbäring har uppfattats som ett mått på hur framgångsrik kooperationen är. Värt att notera är också att återbäringen i Östeuropeisk kooperation skiljde sig från svensk genom att inte vara en individuell, utan mer kollektiv med satsningar ex. på kulturen på lokal nivå. 1974 var det i Sverige 180 av 196 föreningar som gav återbäring.
1977 var ett mörkt år för konsumenterna, konstaterade KF:s styrelseordförande Hans Alsén vid förbundsstämman. Reallönerna sjönk med nära 4 procent och dagligvarorna ökade i pris med 16 procent. Det försämrade ekonomiska läget avspeglades i utebliven återbäring i 56 av de 170 konsumentföreningarna, även i en rad stora föreningar som Konsum Stockholm och Konsum Väst, Göteborg. I Stockholm begärde ett tusental medlemmar, mest äldre, sitt utträde på grund av utebliven återbäring.
Många ville att vi skulle sluta med återbäring p.g.a. de låga nivåerna, de var mer till skada än nytta. Rent ekonomiskt gick det inte heller att försvara låga nivåer eftersom hanteringen runt återbäringen kostade en hel del. Många ville se en lägsta nivå på 2 %.
1980-90-tal
1980 ställdes frågan ”Är det någon idé att vara medlem i Konsum nu när återbäringen är borta?”. 1982 uppvisade ett bättre resultat för konsumentföreningarna. Trots den fortsatt kärva samhällsekonomin noterade konsumentföreningarna det bästa resultatet sedan 1976, främst som en följd av effektivare utnyttjande av resurserna. Bland annat skedde en kraftig förbättring i varuhusens resultat. 65 föreningar hade återbäring och i två fall, innebar detta återupptagen återbäring. 12 föreningar höjde återbäringen. KF-koncernen redovisade en kraftig resultatförbättring jämfört med 1981, den största skedde inom KF Industri AB. Devalveringen bidrog till resultatförbättringen.
Med utebliven återbäring följde problem. 1980 var det 73 föreningar som inte kunde ge återbäring. 1983 var det 84 av 146 föreningar som inte gav återbäring (föreningsfusioner har medfört färre antal föreningar). I takt med att föreningar slutade med att ge återbäring växte det fram en spretig flora av nya former av rabatter, förmåner och erbjudanden. Konsum Sörmland tog fram ett s.k. 50-kort där man samlade stämplar i en slags karta. När man fyllt kartan med stämplar fick man rabatten. Med undantag för ett fåtal konsumentföreningar eroderade sakta och säkert återbäringen helt från svensk konsumentkooperation.
1988 testades det nya medlemskort – Aktiv-kortet. Konsum Gotland var först. Kortet användes för medlemsförmåner, för att registrera köp för återbäring och medlemmen fick tjänsten ”en egen kassabok”.
Det fördes diskussioner om ett riksomfattande medlemskort, det som sedan blev MedMera. Det var ett elektroniskt medlemskort med betalfunktion som introducerades 1993 i Konsumentföreningen Stockholm, Konsum Norrort och Konsum Västerbotten. 1996 kom MedMera Premieprogram, som var ett gemensamt bonussystem för alla medlemmar där den enkla principen var – En krona en poäng.
Återbäring ett kvitto på en hållbar affär
2005 tillträdde Lars Idermark som koncern-VD och han talar för första gången på mycket länge om att återinföra återbäringen. Detta förverkligar han 2010 när återbäringen kommer tillbaka i modifierad modern form. Tyvärr blev det en både kort och alltför dyr historia under en rad av svåra förlustår, vilket ledde till att återbäringen ersattes av det lojalitets- och medlemsprogram som vi har idag.
Men viljan att återigen införa återbäring lever starkt kvar inom kooperationen. Den är djupt rotad i många kooperatörers hjärtan. Den är ett slags kooperativt dna som måste finnas på plats för att det ska vara fulländat på riktigt. När vi tillsammans gör en bättre mer hållbar affär är visionen om återbäring som mervärde till medlemmarna också inom räckhåll.
Michael Hagström, företagsbibliotekarie