Ibland blir arkivet som en tidsmaskin. En del material har förmågan att skapa kontakt med andra tider. Åtminstone i tanken. Trots att man egentligen bara blickar bakåt så känns framtiden ofta närvarande. Uttrycket ”inget nytt under solen” ekar bekant, historien upprepar sig och framtiden kan kännas förutsägbar. Det allmängiltiga och det mänskliga upprepar sig. Så är det med skrattet. Vi vill och behöver skratta och ibland är kortaste vägen dit ett enkelt skämt. Jag djupdyker i arkivet för att se om skämten var roligare förr, på 1920 och 1930-talet?
Konsumentbladet blir Tidningen Vi
I KFs arkiv finns en stor samling originalteckningar från tidningen ”Konsumentbladet”. KF startade Konsumentbladet 1913, som på 30-talet var Sveriges största veckotidning med en upplaga runt en halv miljon exemplar. De första tio åren var det mest ett medlems- och organisationsblad. 1924 genomgick den en förvandling under ledning av chefredaktör Axel Gjöres som lyfte fram ämnen om familj och kultur. Gjöres knöt duktiga tecknare och illustratörer till sig som Ivar Starkenberg, som exklusivt för Konsumentbladet skapade seriefiguren ”Rotbom”. Den blev snabbt populär och hängde med fram till Starkenbergs död 1947.
Konsumentbladet hade på 30-talet en innehållslig bredd där teckningar tog stor plats. Tidningen var en lyckosam blandning av nytta och nöje, förströelse och folkbildning, kultur och folkuppfostran. Det var tecknade illustrationer till artiklar, berättelser, kåserier, samtida anekdoter, skämt och satirer. Tecknarna fick stort utrymme, ofta hela sidor till skämt- och satirteckningar. Man kopierade framgångsreceptet från andra tidningar som Söndags-Nisse och Naggen. Tecknade skämt hade hög status. Många tecknare som Nils Ameck, Martin Nilsson, Ivar Starkenberg, Gunnar Lannmark och signaturerna Jac och G.T. var också verksamma i andra tidningar. Konsumentbladet var ett viktigt organ för samtida kulturprofiler som Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Evert Taube, Anna Riwkin och KW. Gullers. 1937 bytte Konsumentbladet namn till ”tidningen Vi”, vilket den heter än idag.
Skämt och satir
Många 30-tals teckningar är vad man skulle kunna kalla representanter för ”skämteckningens konventionalisering”. De publiceras i ett skede då skämtteckningen redan nått sin kulmen, dvs runt sekelskiftet 1900. Det är en process på några årtionden då dags- och veckopress sakta men säkert tar musten ur en stor del av skämttecknandet. Det är en utveckling som går från slagkraftiga och sylvassa satirer till ett ganska uddlöst tecknande. Det verkar mest handla om tidningarnas behov av att fylla spalterna med intet förpliktigande anekdoter.
Hur roliga eller skämtsamma är egentligen 1930-talsteckningarna? Det är långt ifrån så att alla framkallar gapskratt, eller något skratt alls. Man undrar ibland om humorn var tråkigare förr. Många av den tidens skämt fungerar inte alls som skämt idag. Skämt har en kort livslängd eftersom de ofta speglar samtiden. Ju äldre de är desto mer tenderar de att få bara ett kulturhistoriskt värde, där de främst blir förmedlare av samtida miljöskildringar, klädstil och stämningar.
För att lyckas som skämttecknare är det viktigt att söka motiv i sin egen tids verklighet. Det dagsaktuella engagerar. Skämt är färskvara men kan beroende på tecknarens skicklighet och djup bli tidlösa. De som överlever sin egen tid har lyckats med det svårast tänkbara, att bygga en bro mot framtiden. För dessa handlar det inte alltför sällan om djupt mänskliga frågor av arten ”eviga frågor”.
Var skämten roligare förr?
Det kanske viktigaste slaget om utrymme i tidningarna förlorades då fotografin ökade i betydelse och på allvar gjorde entré i tidningsvärlden. I samma takt som fotografer kom in försvann tecknarna från tidningarna.
Än idag lever skämttecknandet kvar, även om den som genre fått sig ett par rejäla smällar på vägen. Nutidsmänniskan är kanske inte lika bra på att teckna som man var förr. Papper och penna lyser med sin frånvaro på internets sociala medier där ord och fotografier dominerar. I spåren av Charlie Hebdo och ständiga kränkningar av yttrandefriheten går satirtecknandet en osäker framtid till mötes. Hur fritt vågar man uttrycka sig? I en tid då nästan alla på ett eller annat sätt kan känna sig kränkta är frågan hur kul kan det bli. Och kanske ännu värre, hur effektivt tar självcensuren död på allt som skulle kunna bli ett roligt skämt? Det är kanske en dum och barnslig syssla att jämföra gamla och nya tiders skämt, en omöjlighet. Jag kan bara torrt konstatera att i en globaliserad och digitaliserad värld verkar det som om skämt- och satirtecknare lever farligt.
Michael Hagström, företagsbibliotekarie